Sexuell färdighet och var den kom ifrån

Vid vilken tidpunkt ungefär hittade jag fram dit jag idag befinner mig på det sexuella planet? Jag är den förste att villigt erkänna att det nog inte tillkommit så himla mycket nya färdigheter under en ganska lång tid nu. Det jag blivit fram till idag får alltså tills motsatsen bevisats antas vara ganska mycket av den färdiga produkten. Helt färdig är jag väl förresten inte, det slår mig hur jag övar en del och försöker att reda ut det där med hur min egen oberäkneliga nervositet fungerar och vilka faktorer som egentligen påverkar att det kan vara så helt oförutsägbart olika lätt eller svårt att hålla ut under sex. Men tillbaka till det där med att vara klar, jag upplever att jag i stort sett blev ”färdig” någon gång runt när jag var 25-26, vilket jag tycker är rätt sent med tanke på att det mesta handlade om ganska enkla insikter. Inte för att jag heller kunde så ofantligt mycket mer då än när jag var sjutton. Utanför att jag nådde till den för mig så viktiga punkt då där jag kunde förlika mig med att det jag gjorde på mitt sätt i sängen inte riskerade att ses som lekskola eller "fusk". Att det inte objektivt var så att det hela - om man höll sig till reglerna - kanske egentligen borde göras på något annat sätt. Tänker lite grann på parallellerna när jag blev en någotsånär färdig illustratör, när jag insåg att mina short cuts var helt i sin ordning så länge de bara fungerade. När jag slutade oroa mig för att tjänstköparen skulle se igenom vilken jävla bluff jag var och förstå att allt inte var gjort på fri hand, direkt i tusch med en enda linje. Att massor av andra betydligt större stjärnor kalkerade av sina egna skisser och tecknade med anatomiböcker uppslagna och att ett till ytan anständigt resultat måste ses som helt OK, även i den situation att dessa högre stående förebilder nu inte hade gjort det. Den stora sexuella insikten bestod alltså mest i förkastandet av antagandet att det nog fanns ett formmässigt accepterat och önskvärt sätt att ha sex på som jag till varje pris borde eftersträva (och detta nästan oavsett resultatet).

I enighet med grundfrågan veckans bloggutmaning undrar jag också exakt vad det var som fick mig att alls utvecklas sexuellt i både positiv och negativ riktning. Varifrån kom uppfattningen om sådant jag trodde man borde göra och den faktiska kunskapen om det man nog rimligen borde göra? Vilka faktorer var det som präglade min ganska definitiva men ack så splittrade syn på sex? Vad var det som fick mig att tro på det där med ett RÄTT sätt? Var det kanske den omtalade porren? Tittade i perioder under åttiotalet faktiskt halvmycket på porr, men jag kan nog ändå med mycken uppriktighet och utan ens en kvävd tendens till klädsam korrekthet hävda att vad som nu kan kommit ifrån porr måste ha varit ganska lite. Kanske en del av vad som gjorde en kåt kan ha haft sitt ursprung däri. Men nästan inga av de praktiska formerna för hur man praktiserade sex eller de sexuella förväntningar man hade på sig själv hade några beröringspunkter. Man kunde säkert ibland lägga in lite lånegods från porr för att det kändes spännande. Mest då för att sådant var så i osynk med den tillrättalagda, sjöman-inspirerade och etablerade sjuttiotalssynen synen på vad sex borde vara (vilken var vardagligt, jante och jobbigt gritty). Därför var det lätt att börja roas lite av sådana där tidstypiska och renodlade showprylar som strumpor, gördlar, mun och ansiktssprut. Men man visste samtidigt hela tiden att just sådant var en renodlad porrpryl och att det var ett slags spex som gick utanför riktigt sex. Nu var ju å andra sidan åttiotalets mainstreamporr i och för sig ganska olik den som unga idag har tillgång till idag, så distinktionen mellan dåtidens porrsex och vanligt sex kanske inte kan göras lika absolut. Men för oss som var unga då torde skillnaden ändå ha varit rätt stor. Ändå var det i sluänden uppenbart tydligt även för en idiot att det i filmerna förekom rätt återhållsamt av allt det där där som vi sedan barns ben brukat få höra att var livsviktigt som till exempel kyssande, beröring av kroppen förutom bröst, klitorisberöring (dock fick vi sällan höra mer detaljerat hur sådan gick till och att inblandning av fingrar/händer var helt OK) och bara den som befann sig långt bortom ovan nämnda idiotstadium, kunde ha missat att de kvinnliga orgasmerna allt som oftast saknades helt eller var genomskinligt spelade.

Nej ska jag vara ärlig så kom nog den sexuella osäkerheten på sig själv i betydligt större utsträckning från de som kritiserade porren. Om visst sex – som det i pornografin – nu inte var på riktigt (check!). Hur kunde jag då vara övertygad om att det JAG gjorde i sänghalmen var ens halvt OK?

Däremot minns jag det som att herrtidningarnas ”sexskolor” spelade en hyfsat stor roll för några av oss unga män. Jag vet inte hur bra de tipsen där var i sak egentligen. Tonen där var i alla fall 100% att det du GIVETVIS skulle och ville lära dig var det där med att kunna få din partner tillfredsställd och att du lika GIVETVIS VILLE slicka fitta. Nu kan naturligtvis vän av ordning och nutida insikt invända att en man aldrig (sällan?) riktigt i verkligheten tillfredställer någon, men jag vill ändå hävda att en ordning där man lär sig att göra det skönt för varandra i mycket är en ganska mänsklig och positiv utgångspunkt och riktmärke. Jag tror mest att ens egen ambition blev att - utifrån det lila som fanns av tillgänglig information - lära sig så mycket av prylar som möjligt som kunde bereda nöje för att kvinnor. Inte bara av altruistiska skäl, utan lika mycket för att de skulle vilja ha sex med en igen. Att de skulle känna att man ansträngde sig så att de i sin tur skulle vara mer beredvilliga att STÄLLA UPP på de prylar man själv uppskattade (kuksugning var vanligt även vid denna tid, men kunde på inget sätt tas för givet på det sätt det kan idag) . Vem vet, kanske hoppades man också att ens sexpartners skulle säga några berömmande ord till en del av sina vänner om att det varit hyfsat schysst och att man kanske kunde vara värd ett försök..?

Jag skulle som slutsats hävda att den bärande kunskapen väl kom som med allt annat - alla ens tvivel till trots - av praktisk erfarenhet, utifrån vad folk verkade uppskatta. Men innan det blivit frågan om någon sådan empiri att tala om så hade nog sexspalter, Vilgot Sjöman och "Kärlekens nöjen" av Alex Comfort från 79 påverkat betydligt fler åttiotalstonåringars sexuella utveckling än porren.

Fast förresten, en sak lärde man sig möjligen kanske ändå från porr; att om de de där killarna i filmerna kan hålla ut mer än åtta minuter så borde fan också jag kunna det va!?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Att sova ihop efter sex är en kärlekshandling

Detta inlägg ska handla om en av de incidenter i mitt liv som jag skäms allra mest över. Om den där kvällen och morgonen då jag tog mig rätten att med berått mod göra illa en ung kvinna av inte just något annat skäl än att jag undermedvetet bestämde mig att jag fick tycka illa om henne. Men om jag skrapar på ytan så handlar det också om hur våra fina känslor nog mest är en massa hitte på som får eget liv genom att sättas på en oförtjänt piedistal och om en insikt kring att man på något sätt agerat riktigt ont inte bara för att man är en jävla tölp utan också för att samhället matat oss med en möjlighet att se elak och meningslös egoism som något ädelt.

 

Jag har länge varit en varm vän av sympatisex, åtminstone på konceptnivå. Jag har resonerat att om vi bara var och en av oss någon gång emellanåt kunde gå den där lilla extra milen för att göra medmänniskor glada genom att ha sex med dem av inget annat skäl än allmän välvilja. Ja då skulle nog världen kunna se en aning finare ut. Vi skulle säkerligen skapa ett mått av mening i liv som i dagsläget känns minst sagt meningslösa för innehavarna. Vi skulle väl dessutom nästan säkert göra den från båda håll så infantilt hjärndöda sexköpsdebatten helt överflödig. För som jag brukar säga; Sex borde vara och ÄR en mänsklig rättighet, lika mycket som rätten till ett värdigt bemötande, MEN vi behöver för den skull ingen legalisering av prostitution utan bara fler mänskliga människor.

 

Men det här handlar om att sova ihop efter sex och ibland så kommer sådant eller frånvaron därav genom just sympatisex.

 

Vi har ett svårslaget och helt underbart lokalt sunkhak som heter Daltons i Sundsvall, innan de slutade sälja billig Irländsk ale och dessutom fick för sig att börja ta inträde så hängde jag där var och varannan kväll. En kväll vistas jag oplanerat där helt ensam och en kvinna i tjugoårsåldern som känns bara en aning bekant börjar tala med mig. Jag har inte just något ansiktsminne att tala om så jag förmår inte att placera henne. Det visar sig dock att vi ska ha samtalat flera gånger tidigare och hon berättar ogenerat och öppet om hur attraherad hon under en lång tid varit av mig. Jag vet inte om det kan vara redan här som en ovilja skapas  -  jag tror inte det – men jag har försökt att rannsaka mig själv och det är alls inte uteslutet att så kan vara fallet. Hon leder upprepade gånger in samtalet på sex och jag förstår att det är en indikation om var hon hoppas att kvällen ska sluta. Jag känner av att jag av någon anledning är ett kap och hög status i hennes föreställningsvärd och bestämmer mig för att hon väl kan få det hon vill just för att det vore snällt. Jag tror inte att jag ser det då, men just själva planen runt att jag ska GE henne sex verkar undermedvetet skapa en bild inom mig av mig själv som högre stående altruistisk givare och av henne som sexuellt oönskad mottagare.

 

Jag försöker av något som jag idag analyserar som ett allmänt ointresse förkorta transportsträckan fram till det att hon ska ”bjudas” på det hon vill genom att ganska snabbt föreslå att vi kanske kunde gå hem till mig. Så blir det också, nästan omedelbart. Alltmer känner jag oviljan mot henne tillta och efter ett tag blir det svårt att ens lyssna på henne. Visst, hon är väl föralldel en aning white trash, hon röker och antyder en del lätt rasistiska grejor och tindrar med sina dumma ögon och viftar på sin jävla obegåvade svans mot mig så fort jag säger någonting. Såhär efteråt kan jag se det uppenbart groteska; hur jag tar på mig en kontroversiell uppgift för att vara SNÄLL, men sedan nog mest bara bidrar till att få henne att känna sig värdelös. Jag känner dock hela tiden att något hos mig själv och hur jag agerar är fel och tycker inte heller vid tidpunkten att jag sköter det hela speciellt snyggt.

 

Vi kommer hem, vi pratar om några osexuella saker och hon låtsas nu att hon inte alls tar sex för givet och säger något om att hon funderar på att gå hem och onanera. Jag frågar om hon kanske vill ha sex med mig, vilket hon givetvis vill. Jag har svårt med att uppbåda något riktigt engagemang utan agerar mest mekaniskt, men hon tycker till min förvåning att jag är helt fantastisk sexuellt och får en massa orgasmer och sedan är det enligt dramaturgin dags för oss att sova.

 

Det är då det nästan brister för mig, jag kan liksom bara psykologiskt inte klara av att sova tillsammans med henne. Jag får stresskänslor i hela kroppen av bara tanken på att härbärgera hennes oattraktiva kropp bredvid min. Jag har trissat upp hatmaskineriet och gillar nu inte hennes ansikte, brösten, hennes svettiga händer, något hon har att säga eller någonting-enda-jävla-alls i hela världen med henne som person. Jag börjar med att fabulera ihop någon konstig osanning om hur jag ska upp tidigt och börjar antyda att det kanske kunde vara möjligt för henne att ta sig hem redan nu. Det visar sig dock inte alls vara genomförbart och jag inser motvilligt att jag inte gärna kan jaga iväg henne ut i natten. Jag har klarat av att samtala, umgås, och utan större problem ha sex i dryga timman med kvinnan. Det har för all del varit lite ansträngt att kyssas men vid just gemensamsovande känns det som att det går en absolut linje. Jag vill bara ABSLOUT INTE ligga bredvid och absolut inte behöva röra vid denna kvinna. Av något helt urbota galet skäl verkar jag liksom läsa in något extra av intimitet i just det där med att sova tillsammans. Jag har nu dessutom tappat greppet om verkligheten och kan inte se hur all min ovilja mot henne börjat mer eller mindre på noll och sedan av ganska oförklarliga skäl triggats upp till episka proportioner.

 

Jag försvarar mig inför mig själv med att jag bara ”inte är attraherad” av henne och det på grund av detta och trots all mina goda föresatser inte velat fungera mellan oss. Jag lapar i mig av mitt eget rationaliserande och kan plötsligt nästan leva med mig själv trots att det borde vara uppenbart att jag beter mig som ett jävla svin.

 

Jag påstår att jag ska iväg sju och att den enda lösningen ligger i att hon måste komma med bussen som går innan. Under några timmar ligger jag med en hand på henne av ren anständighet och framförallt på helspänn. Hon vaknar till slut och får motta en pliktskyldig kram och en adjöpuss på kinden och sedan är jag ensam och det är först då jag äntligen kan börja tänka på att få sova på riktigt.

 

Jag har lite svårdefinierade skuldkänslor men känslan av en sten som lyfts bort är så ofantligt mycket större.

 

Långt senare efter att ha lyssnat till vänner som strukit mig medhårs och hört dem berätta att; ”med vissa fungerar det bara inte” så bestämmer jag mig för att sluta med självömkandet. Det är fan inte jag som är offret. Jag börjar att fundera på varifrån min ovilja kom någonstans och svaret är för den som orkar med att ta det givetvis busenkelt; den kom via en nyck, från mig själv. Någonstans bestämde jag mig bara likt en typisk mobbare lättvindigt för att hon inte var värd att tycka om, bara sådär. En människas värde bortkastat med en axelryckning. Inte av något annat skäl än att vår kultur ger oss tillåtelsen att göra så. Fastän hon givetvis var precis lika möjlig att uppskatta som vem som helst annan om bara just det hade varit ens ingångspunkt.  Det är då jag helt definitivt bestämmer att min attityd till människor bara måste förändras.

 

Jag har sedan denna händelse haft sex med många snarlika kvinnor och de har alla fått kramar, kyssar, sova över och äta frukost. De har dessutom inte bara varit någon fråga om imponerande självkontroll utan det har berett mig en massa nöje utifrån de rådande förutsättningarna. Bestämmer man sig för att människor inte är patetiska utan fina och värda ett mänskligt förtroende oavsett personlighetsmässiga skavanker så blir sådant här nästan omöjligt.

 

Då kan man till sin förvåning (eller inte) plötsligt sova ihop utan att det behöver kännas som en uppoffring.

 

I början av sommaren blev jag oväntat dumpad av den person jag under så länge påstått att spelade mest roll av alla i mitt liv. Jag har alltid haft svårt att vilja tro att man kan bli avpolletterad på ett så definitivt sätt i polyrelationer, men här fick jag veta den hårda vägen att det uppenbarligen gick alldeles utmärkt (för henne då). Det hela var sedan några år ett ofrekvent distansumgänge som uppehölls via tvångsmässig internetkontakt och som länge kantats av oöverskådligt socialt krångel. Jag hade sedan länge vetat om men inte velat ta till mig att hennes känslor och intresse svalnat av och förändrats.

 

Här kommer kanske också det i mitt tycke mest intressanta. Det tydigaste och allra första tecknet på att sista spiken var islagen vad det gällde vår relation var just hur hennes intresse för att sova ihop så tydligt dog av. Sex kunde hon - liksom mig själv i berättelsen ovan - fortfarande pliktskyldigt prestera utan några jättestora problem. Men däremot inte engagemanget och intresset för att bara ligga bredvid och låta varandra utgöra trygghet. Hade jag velat och orkat hålla ögonen öppna så borde jag redan i och med den påtagliga förändringen ha förstått att detta umgänge nu dessvärre kommit till vägs ände. Men det är lite som med Samuel Jacksons citat från Pulp Fiction om det fina i fotmassage; att det är något som vi aldrig erkänner att spelar roll fast det egentligen gör det.

 

Så vad vill jag ha sagt? Utan att säga hur det är för alla så är det där med att sova intill någon på tu man hand för riktigt många av oss något intimt och en slags kärlekshandling. Antagligen mycket mer än vad sex är det, då man än mer än vid själva knullandet är tvungen att sänka garden för att det ska fungera. Det finns liksom inbyggt i sovandet att man visar ett förtroende för en annan människa.

 

Hur generösa vi sedan förmår att vara med kärlekshandlingar är något helt annat och verkar vara ganska individuellt. Något som trots det jobbiga i att tvingas ställa oss frågan till syvende og sidst kanske mest handlar om hur mycket kärlek vi överhuvudtaget har inom oss?


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Föräldrar, sluta ge barnen klamydia!

NEJ, det kan kanske verka så men det är för den skull inte så. Det är under inga omständigheter det ökade antalet sexpartners som leder till fler av sexuellt överförbara sjukdomar. Åtminstone står inte dessa två företeelser i den minsta relation till varandra proportionerligt sett. Det är istället själva den moderna sexualfientligheten som är boven. Jag ska nu förklara det uppenbara här just för att jag under de senaste dagarna upptäckt att det tydligen behövs förklaras. Med sexualfientlighet menar jag heller inget speciellt drastiskt utan den där nya och obehagliga konsensusen om att det är ganska bra om våra fina äppelkindade ungdomar väntar med att plocka fram könsorganen och istället tittar på Disneyklubben.

I verkligheten är det inte speciellt bra alls. Ett av skälen till detta är att man som regel blir ruggigt skum och missanpassad av att vänta med sex och det är inte så kul att sedan behöva spendera sina trettio hos dyra självhjälpskonsulter som ska lära ens förvirrade och frustrerade uppenbarelse lite normalt beteende så att det ska fungera att vistas i samma rum som de människor man plötsligt inser att det nog ändå hade varit en smärre poäng om man i tidig ålder hittat fram till manér och en livsstil där man problemfritt kunnat ligga med dem.

Men allt detta (i och för sig oerhört viktiga) kan vi ändå tillsvidare lämna där hän. Vi ska nu istället prata om sjukdomar. För det är idén om sexuell avhållsamhet - och då menar jag också närliggande måttlighetsfilosofier som själva idén om att det man på idealplanet nog ändå bör ha är några stänk av "ansvarsfullt" sex med ett fåtal partners - som gör att skyddande blir nästintill helt osannolikt ur ett logiskt perspektiv.

För om jag nu tänker gå den korrupta vuxenvärlden till mötes och vara en sådan där "fin" och önskvärd tonåring och därför bara planerar att ha sex inom det (människofientligt låga) statistiska snittet runt en sex sju personer under hela det här livet, ja då känns det inte speciellt angeläget att skydda sig ALLS. Inte om vi pratar om en verklighet där man faktiskt väger risker mot fördelar. Hos cykelhandlarn till exempel; tror jag att jag framöver någon gång i månaden bara ska cykla på mossig skogsväg till lanthandeln, ja då kommer jag knappast att invester i någon cykelhjälm. Det går nämligen inte att hjärntvätta folk till att göra så skruvade riskbedömningar. Talar någon däremot om hur sinnesjukt roligt det är att cykla och att jag nu när jag köpt hojen antagligen kommer att frestas att använda den dagligen både i terräng och kryssa mellan bilar i hysterisk statsmiljö, ja då kommer jag nog helt sannolikt att se meriterna i att skydda skallen som princip och att den där hjälmen nog fan inte är en så dum idé.

För om jag håller mig ungefär inom det sexuella snittet eller mindre - precis som mina livrädda och avundsjuka föräldrar hoppas - så drabbas jag I värsta jävla katastrofsämsta fall, någon enda försumbar gång, av lite bagatellartad och synnerligen lätbotad klamme. Allt annat är liksom helt jävla osannolikt att spela med - det KAN givetvis hända precis hur jävliga saker som helst för den skull - men tro inte att du får en vanlig tonåring att köpa det då denne i den osexuella vardagen upplever sig ta betydligt större risker utan att blinka. Det är dessutom den sorts klamme som - trots det måhända lätt pinsamma i att få den - utan några större komplikationer kan botas med en hastig antibiotikakur och det så pass lättare att den utan tvekan får ses som värd det jämfört med ansträngningen i att först köpa, sedan plocka fram och slutligen också använda den omständiga kondomen. För insisterar jag på kondom som kvinna, så har jag ju i stort sett därigenom talat om att jag är eller rent av givit mig identiteten att jag är just en sådan där mer tvivelaktig person som knullar runt. Att jag gör det just på det där oönskade sättet som varken föräldrar, kuratorer eller numer ens de jämnåriga numer tycker att man ska. Är jag däremot en vanlig tjej som i knullande stund bara har ett av de där enstaka och helt försumbara samlagen som statistiskt sett ska avverkas i detta jordelivet, ja då är det faktiskt inte så viktigt. Kanske kommer jag om jag insisterar på att skydd ska till vid sidan av detta också att ses som en direkt riskperson och oavsett om jag verkligen löper någon risk för sådan stigmatisering så är jag sannolikt rädd för att skicka signaler som gör en sådan tolkning möjligt.

Så ni föräldrar i trettiofem-femtioårsåldern som sitter hemma med tummarna hårt pressade och hoppas på att er konservativa manipulation gjort susen och att era unga knullar lika jävla erbarmligt lite som ni gjorde under er misslyckade ungdom runt AIDS-åren. Det är ni som nästinill ensamt är skyldiga till klamydiaepidemierna. För vilken människa som helst förstår att om man istället för de sexuella asketism som ni föreskriver har ambitionen att njuta av sex och knulla för att det är trevligt och när andan faller på  (istället för det där om när man veeerlkiiigen känner för det) så tar man faktiskt den sorts risk där det för de allra flesta människor oavsett ålder känns både vettigt, logiskt och helt naturligt att skydda sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

RSS 2.0