När bristande mänsklighet möter ynklighet
Har ni någonsin haft en vän, en kärlek eller liknade som med jämna mellanrum och med ofantlig kraft sårat alla de människor som tyckt om den på ett direkt omänskligt sätt. Men som antingen lyckats att på något sätt göra sig blind för det eller förmått att anamma någon syn om att det liksom är i sin ordning? En person där ni konstant och utan undantag haft moraliska problem med det ni sett framför er men av ynklighet aldrig sagt ett enda ljud eftersom ni varit så tacksamma att inte själva blivit drabbade? Det har jag!
Och precis som i pastor Martin Niemöllers klassiska poem så verkar man alltid drabbas till slut av det där man inte säger ifrån när det oförsvarliga sker.
Och precis som i pastor Martin Niemöllers klassiska poem så verkar man alltid drabbas till slut av det där man inte säger ifrån när det oförsvarliga sker.
