henric grubbström

Undrar om du som stal mina senaste tio år kanske skulle kunna tänka sig att lämna tillbaka dem? Jag ska inte göra någon grej av det, bara jag får dem tillbaka. Har liksom nått till den ålder att jag mer än någonsin skulle ha användning för dem nu, så det vore i så fall MYCKET uppskattat…

Tack på förhand..!

 

---

 

Nu domän: http://www.invisaligned.com/

När jag var barn någon gång på sjuttiotalet så ville inte den dåvarande justitieministern Lennart "fångarnas vän" Geijer att vi längre skulle tala om straff. Påföljd skulle det nu heta och rehabilitering var det man så långt det var möjligt skulle få om man nu hade strulat till det för sig och hamnat snett eller på annat sätt börjat göra lite fel. Oerhört sympatiskt tycker jag i och för sig och det är inte utan att man drömmer sig tillbaka till en bättre tid när man tänker på det.

Fast dessa reformer gällde ju då bara den officiella rättskipningen, sådant som socialt administrerade straff rådde inte heller dåtidens lagstiftare speciellt mycket på. Få sådana är så kännbara som manlighetens konsensusbeslut om att kvinnor NATURLIGTVIS måste straffas för att de har sex! Sådana abstraktioner fanns det av förståeliga skä ingen riktigt diskussion om då heller. Företeelsen däremot fanns i högsta grad ungefär lika mycket som nu! Reglerna, i den situation att du inte kan dem, är att först måste den sexuellt aktiva kvinnan straffas, förnedras, baktalas och rynkas på näsan åt av de män hon INTE har sex med och det kanske inte är sådär helt obegripligt, eftersom hon ju faktiskt har sex med andra män och dessa i och med detta känner sig exkluderade. Sedan ska hon - vilket kan kännas lite konstigare, men än viktigare - som regel också straffas genom utfrysning, skuldbeläggningar och viskanden av de män som man kan tycka att kunde vara åtminstone en aning tacksamma för att hon just HAR sex med dem.

När hon har prövat detta meningslösa lotteri som inte har annat att erbjuda än dubbla förlustchanser ett par gånger så ledsnar hon som regel och går därefter sannolikt in i en parrelation, eftersom förhoppningen då finns om att den allmänna anarkin och illviljan gentemot en inte riktigt kan vara lika stor i den miljön.

Sedan efter en massa år lossnar det psykologiskt och då kan hon försiktigt berätta - med ett varnande pekfinger i luften - om sitt ”fria” liv i tonåren, men också tillägga för dem som orkar lyssna på de deprimerande anekdoterna att; ”det ju inte fungerar att leva på det sättet”. Vad hon då – trots alla sina erfarenheter - fortfarande inte alls är medveten om, är att det hela är mycket värre och elakare än vad hon skulle kunna drömma om, att det inte var en naturnödvändighet eller en serie med slumpar utan att hon aldrig hade tillstymmelsen till en chans. Att det hela tiden var meningen vad som skedde och att det fanns en uppgörelse om det och en i förväg genomförd planering om hur hon i några enkla steg skulle nyttjas och sänkas. Eftersom hon ju ägnade sig åt sådant som bara män borde få ta sig rätten att göra just för att de samtidigt sällan känner att de med något större flyt förmår! Inget konstigt med det; en företeelse där merparten av män läser stora möjligheter att utöva specifik kvinnlig makt måste givetvis straffas extra hårt.

Detta är bara en intresseskapande inledning, då jag tänkte skriva en del på ämnet och dessutom försöka att också belägga tesen tesen lite mer. Men redan nu och på förekommen anledning; JA, kvinnor har lättare att få sex än män. Mycket lättare, löjeväckande mycket lättare till och med och låtsas man av någonslags missriktad politisk korrekthet något annat så avsäger man sig helt möjligheten att förstå verkligheten, spelet mellan könen och mäns ovilja mot kvinnor. På det sätt den tar sig uttryck hos såväl vanliga män som foliehattiga antifeminister. Förutsatt då att vi nu ens orkar och vill förstå jobbigheter på den nivån vill säga...

Alla kan väl den här låten med Röda bönor från sjuttiotalet. Den om kvinnan som går ut för att få sig ett ragg och sedan släpar med sig en kille hem som har en helvetes massa kondomer i olika färger!? Det slår mig att jag skrattat och sjungit med, men ändå aldrig fattat poängen med eller vad sensmoralen är i den? Är det liksom bara att killen är en töntig spelevink och därför försämrar hennes livskvalitet, eller rymmer den någon djupare kritik av hans agerande? Menar de kanske bara att man inte ska knulla runt eftersom det är ytligt? Ja jag vet inte, det kan ju näppeligen vara menat som en kampsång mot kondomanvändning..?

Om någon tror sig veta får de gärna berätta för mig...

Det här är fjärde nystarten av den här bloggen. När livet ömsom har känts riktigt jävla svårt att hantera har jag förkrossat plockat ned den, eftersom jag känt att jag ändå aldrig mer kommer att kunna förmå mig att skriva i den. Sedan har man mot alla odds ändå förlikat sig med tillvaron och lusten att uttrycka sig har dessutom som regel gjort sig påmind och då har den skamset plockats fram igen. Den här gången är dock allt helt annorlunda och precis tvärtom. Bloggen har legat i dvala ett tag och nu är det istället tänkt att den ska återupplivas. Skälet däremot är som vanligt (höll jag på att säga) en privat tragedi. Mitt liv tog nyss en oväntad och tragisk vänding, en som väl egentligen kanske borde ha varit väntad, förutsatt att jag nu bara varit en smula villigare att tolka alla tecken i den riktningen så som de rimligen borde ha tolkats. Hursomhelst så försvann den person jag under tio år sett som min allra bästa vän ur mitt liv abrupt förra torsdagen. Såhär i backspegeln kan jag väl se att relationen oss emellan fungerat riktigt illa i åtminstone 2,5 år och att det nog faktiskt i mycket varit halvdåligt ännu längre än det. Jag har dock i det mesta blundat för det bara för att slippa tänka den otänkbara tanken på att min bästa vän ska försvinna ur mitt liv. Vi levde ju inpå så länge och skrek ju liksom aldrig åt varandra, däremot var det många onödiga, tidsödande och allmänt själsdödande samtal kring hur saker mellan oss skulle fungera. Fler än jag ens orkar tänka på och de hade nog inte blivit färre. Nåja, nu är det som det är och jag har slutat att hoppas för man känner alltsomoftast när det inte finns någon väg tillbaka. I ärlighetens namn ska jag säga att jag nog inte tror att jag någonsin kommer över henne, men jag föreställer mig däremot att jag antagligen, på något sätt kommer att lära mig att leva med att det är just så…

 

Dessutom tror jag att jag i och med denna förändring av mitt liv kommer att ha en del energi och motivation att skriva och blogga lite mer än vad jag gjort på sistone. Hoppas att jag har rätt i det!