henric grubbström

Detta inlägg ska handla om en av de incidenter i mitt liv som jag skäms allra mest över. Om den där kvällen och morgonen då jag tog mig rätten att med berått mod göra illa en ung kvinna av inte just något annat skäl än att jag undermedvetet bestämde mig att jag fick tycka illa om henne. Men om jag skrapar på ytan så handlar det också om hur våra fina känslor nog mest är en massa hitte på som får eget liv genom att sättas på en oförtjänt piedistal och om en insikt kring att man på något sätt agerat riktigt ont inte bara för att man är en jävla tölp utan också för att samhället matat oss med en möjlighet att se elak och meningslös egoism som något ädelt.

 

Jag har länge varit en varm vän av sympatisex, åtminstone på konceptnivå. Jag har resonerat att om vi bara var och en av oss någon gång emellanåt kunde gå den där lilla extra milen för att göra medmänniskor glada genom att ha sex med dem av inget annat skäl än allmän välvilja. Ja då skulle nog världen kunna se en aning finare ut. Vi skulle säkerligen skapa ett mått av mening i liv som i dagsläget känns minst sagt meningslösa för innehavarna. Vi skulle väl dessutom nästan säkert göra den från båda håll så infantilt hjärndöda sexköpsdebatten helt överflödig. För som jag brukar säga; Sex borde vara och ÄR en mänsklig rättighet, lika mycket som rätten till ett värdigt bemötande, MEN vi behöver för den skull ingen legalisering av prostitution utan bara fler mänskliga människor.

 

Men det här handlar om att sova ihop efter sex och ibland så kommer sådant eller frånvaron därav genom just sympatisex.

 

Vi har ett svårslaget och helt underbart lokalt sunkhak som heter Daltons i Sundsvall, innan de slutade sälja billig Irländsk ale och dessutom fick för sig att börja ta inträde så hängde jag där var och varannan kväll. En kväll vistas jag oplanerat där helt ensam och en kvinna i tjugoårsåldern som känns bara en aning bekant börjar tala med mig. Jag har inte just något ansiktsminne att tala om så jag förmår inte att placera henne. Det visar sig dock att vi ska ha samtalat flera gånger tidigare och hon berättar ogenerat och öppet om hur attraherad hon under en lång tid varit av mig. Jag vet inte om det kan vara redan här som en ovilja skapas  -  jag tror inte det – men jag har försökt att rannsaka mig själv och det är alls inte uteslutet att så kan vara fallet. Hon leder upprepade gånger in samtalet på sex och jag förstår att det är en indikation om var hon hoppas att kvällen ska sluta. Jag känner av att jag av någon anledning är ett kap och hög status i hennes föreställningsvärd och bestämmer mig för att hon väl kan få det hon vill just för att det vore snällt. Jag tror inte att jag ser det då, men just själva planen runt att jag ska GE henne sex verkar undermedvetet skapa en bild inom mig av mig själv som högre stående altruistisk givare och av henne som sexuellt oönskad mottagare.

 

Jag försöker av något som jag idag analyserar som ett allmänt ointresse förkorta transportsträckan fram till det att hon ska ”bjudas” på det hon vill genom att ganska snabbt föreslå att vi kanske kunde gå hem till mig. Så blir det också, nästan omedelbart. Alltmer känner jag oviljan mot henne tillta och efter ett tag blir det svårt att ens lyssna på henne. Visst, hon är väl föralldel en aning white trash, hon röker och antyder en del lätt rasistiska grejor och tindrar med sina dumma ögon och viftar på sin jävla obegåvade svans mot mig så fort jag säger någonting. Såhär efteråt kan jag se det uppenbart groteska; hur jag tar på mig en kontroversiell uppgift för att vara SNÄLL, men sedan nog mest bara bidrar till att få henne att känna sig värdelös. Jag känner dock hela tiden att något hos mig själv och hur jag agerar är fel och tycker inte heller vid tidpunkten att jag sköter det hela speciellt snyggt.

 

Vi kommer hem, vi pratar om några osexuella saker och hon låtsas nu att hon inte alls tar sex för givet och säger något om att hon funderar på att gå hem och onanera. Jag frågar om hon kanske vill ha sex med mig, vilket hon givetvis vill. Jag har svårt med att uppbåda något riktigt engagemang utan agerar mest mekaniskt, men hon tycker till min förvåning att jag är helt fantastisk sexuellt och får en massa orgasmer och sedan är det enligt dramaturgin dags för oss att sova.

 

Det är då det nästan brister för mig, jag kan liksom bara psykologiskt inte klara av att sova tillsammans med henne. Jag får stresskänslor i hela kroppen av bara tanken på att härbärgera hennes oattraktiva kropp bredvid min. Jag har trissat upp hatmaskineriet och gillar nu inte hennes ansikte, brösten, hennes svettiga händer, något hon har att säga eller någonting-enda-jävla-alls i hela världen med henne som person. Jag börjar med att fabulera ihop någon konstig osanning om hur jag ska upp tidigt och börjar antyda att det kanske kunde vara möjligt för henne att ta sig hem redan nu. Det visar sig dock inte alls vara genomförbart och jag inser motvilligt att jag inte gärna kan jaga iväg henne ut i natten. Jag har klarat av att samtala, umgås, och utan större problem ha sex i dryga timman med kvinnan. Det har för all del varit lite ansträngt att kyssas men vid just gemensamsovande känns det som att det går en absolut linje. Jag vill bara ABSLOUT INTE ligga bredvid och absolut inte behöva röra vid denna kvinna. Av något helt urbota galet skäl verkar jag liksom läsa in något extra av intimitet i just det där med att sova tillsammans. Jag har nu dessutom tappat greppet om verkligheten och kan inte se hur all min ovilja mot henne börjat mer eller mindre på noll och sedan av ganska oförklarliga skäl triggats upp till episka proportioner.

 

Jag försvarar mig inför mig själv med att jag bara ”inte är attraherad” av henne och det på grund av detta och trots all mina goda föresatser inte velat fungera mellan oss. Jag lapar i mig av mitt eget rationaliserande och kan plötsligt nästan leva med mig själv trots att det borde vara uppenbart att jag beter mig som ett jävla svin.

 

Jag påstår att jag ska iväg sju och att den enda lösningen ligger i att hon måste komma med bussen som går innan. Under några timmar ligger jag med en hand på henne av ren anständighet och framförallt på helspänn. Hon vaknar till slut och får motta en pliktskyldig kram och en adjöpuss på kinden och sedan är jag ensam och det är först då jag äntligen kan börja tänka på att få sova på riktigt.

 

Jag har lite svårdefinierade skuldkänslor men känslan av en sten som lyfts bort är så ofantligt mycket större.

 

Långt senare efter att ha lyssnat till vänner som strukit mig medhårs och hört dem berätta att; ”med vissa fungerar det bara inte” så bestämmer jag mig för att sluta med självömkandet. Det är fan inte jag som är offret. Jag börjar att fundera på varifrån min ovilja kom någonstans och svaret är för den som orkar med att ta det givetvis busenkelt; den kom via en nyck, från mig själv. Någonstans bestämde jag mig bara likt en typisk mobbare lättvindigt för att hon inte var värd att tycka om, bara sådär. En människas värde bortkastat med en axelryckning. Inte av något annat skäl än att vår kultur ger oss tillåtelsen att göra så. Fastän hon givetvis var precis lika möjlig att uppskatta som vem som helst annan om bara just det hade varit ens ingångspunkt.  Det är då jag helt definitivt bestämmer att min attityd till människor bara måste förändras.

 

Jag har sedan denna händelse haft sex med många snarlika kvinnor och de har alla fått kramar, kyssar, sova över och äta frukost. De har dessutom inte bara varit någon fråga om imponerande självkontroll utan det har berett mig en massa nöje utifrån de rådande förutsättningarna. Bestämmer man sig för att människor inte är patetiska utan fina och värda ett mänskligt förtroende oavsett personlighetsmässiga skavanker så blir sådant här nästan omöjligt.

 

Då kan man till sin förvåning (eller inte) plötsligt sova ihop utan att det behöver kännas som en uppoffring.

 

I början av sommaren blev jag oväntat dumpad av den person jag under så länge påstått att spelade mest roll av alla i mitt liv. Jag har alltid haft svårt att vilja tro att man kan bli avpolletterad på ett så definitivt sätt i polyrelationer, men här fick jag veta den hårda vägen att det uppenbarligen gick alldeles utmärkt (för henne då). Det hela var sedan några år ett ofrekvent distansumgänge som uppehölls via tvångsmässig internetkontakt och som länge kantats av oöverskådligt socialt krångel. Jag hade sedan länge vetat om men inte velat ta till mig att hennes känslor och intresse svalnat av och förändrats.

 

Här kommer kanske också det i mitt tycke mest intressanta. Det tydigaste och allra första tecknet på att sista spiken var islagen vad det gällde vår relation var just hur hennes intresse för att sova ihop så tydligt dog av. Sex kunde hon - liksom mig själv i berättelsen ovan - fortfarande pliktskyldigt prestera utan några jättestora problem. Men däremot inte engagemanget och intresset för att bara ligga bredvid och låta varandra utgöra trygghet. Hade jag velat och orkat hålla ögonen öppna så borde jag redan i och med den påtagliga förändringen ha förstått att detta umgänge nu dessvärre kommit till vägs ände. Men det är lite som med Samuel Jacksons citat från Pulp Fiction om det fina i fotmassage; att det är något som vi aldrig erkänner att spelar roll fast det egentligen gör det.

 

Så vad vill jag ha sagt? Utan att säga hur det är för alla så är det där med att sova intill någon på tu man hand för riktigt många av oss något intimt och en slags kärlekshandling. Antagligen mycket mer än vad sex är det, då man än mer än vid själva knullandet är tvungen att sänka garden för att det ska fungera. Det finns liksom inbyggt i sovandet att man visar ett förtroende för en annan människa.

 

Hur generösa vi sedan förmår att vara med kärlekshandlingar är något helt annat och verkar vara ganska individuellt. Något som trots det jobbiga i att tvingas ställa oss frågan till syvende og sidst kanske mest handlar om hur mycket kärlek vi överhuvudtaget har inom oss?

Läs även andra bloggares åsikter om sex, sova, sovsex