henric grubbström

Temat för förra veckans bloggutmaning från vecka 6 var då alltså det sämsta sextips man någonsin fått. Jag hann inte skriva då, men eftersom vecka 6 inte är någon läxa utan menat som inspiration så är det väl inte riktigt något som hindrar mig att skriva lite försenat!?

 

För mig var det plötsligt inte helt lätt att ta sig an sorterandet i kulturskatten, då de mindre lyckade, dåliga och direkt usla tipsen kändes som i överlägsen majoritet. Tveklöst (i mitt tycke då) kommer de flesta riktigt dåliga sexråd överlag från föräldrar, tätt följda av tidningarnas allt mer reaktionära sexexperter. Det totalt sett allra sämsta rådet är gissningsvis också det allra vanligaste; det där om att man ska vänta med sex tills det att man VERKLIGEN känner för det. Det kvarstår dock som ganska ofarligt eftersom det i de flesta fall bara blir en läpparnas bekännelse. Folk överlag känner tack och lov inte efter i närheten av så mycket som de uppmanas att göra. Mödrars smått fantastiska råd till sina söner om hur kvinnor är - och hur de därför borde behandlas - brukar annars vara svårslagna på området och mången gång är dessa nästan övergreppsliknande sunkiga. De har av förklarliga skäl aldrig riktigt berört mig sådär konkret men när jag tänker efter så är nog ofta gissningsvis fäders råd till döttrar angående unga mäns natur och vad de därför vill ungefär lika galopperande vansinniga. Nej man ska nog faktiskt inte vänta sig några storslagna kvalitetsråd från någon som innerst inne är tydligt obekväm med tanken på att man överhuvudtaget ska ha sex.

 

Trots allt detta elände så kommer nog det i särklass sämsta sexrådet från en värderad sexpartner jag hade för ett antal år sedan. Oerhört skön och sexpositiv kvinna på det hela taget. Minns faktiskt aldrig att hon någonsin inte var kåt, att hon inte skulle ha haft tid eller tyckte att vi hellre kunde ha sex senare. Kanske var det på grund av själva hennes sexuella intresse och bredd som hon hade vad man kallar en historia och en återkommande sådan. Män hade i oförstånd - eller om det nu kanske var ren arrogans - gjort henne ordentligt illa i underlivet vid flera tillfällen. Det hade skett när de tryckt in fingrar i henne alldeles för fort, när hon fortfarande varit torr. Det hade tilldragit sig första gången i hennes ungdom och sedan hade beteendet upprepats ett par gånger senare under hennes liv. Nu hade hon jobbat upp en näst intill fobisk skräck för att få något annat än penisar och sexleksaker införda i slidan. Det psykologiska såret stod fortfarande på vid gavel och hon upprepade kontant och neurotiskt närhelst ämnena oralsex eller petting kom på tal att INGEN KVINNA vill ha fingrar i underlivet. Kom man i närheterna med fingrarna ryckte hon ofta till med en kraftig spasm och blockerade fittan instinktivt med handen.

 

Lejonparten av de kvinnor jag hade haft sex med innan henne hade brukat uppskatta att ha något i fittan. Ofta innan samlag, men framförallt medan de blev slickade. Några förhöll sig för all del lite neutrala medan och någon istället då ville ha så mycket som möjligt av handen där. Men det var inte de som fick sätta dagordningen utan det var hennes skräck och mantraliknande upprepningar om att ”ingen kvinna vill…” som kom att spela roll och gjorde att jag började jobba upp en psykologisk spärr mot att överhuvudtaget placera fingrarna där. Detta också långt efter att hon lämnat mitt liv och oavsett vem jag nu hade sex med. Jag har tagit över hennes skräck och sedan den relationen kan jag alls inte med att utföra handlingen annat än efter en direkt uppmaning. Eftersom de allra flesta kvinnor får sägas vara halvdåliga på att leverera sådana i sexuella sammanhang så får nog detta med fingrarna sägas vara det allra sämsta, för att inte säga mest destruktiva tips, uppmaning eller råd jag någonsin fått.

 

Läs även andra bloggares åsikter om slicka fitta, oralsex, petting, vecka6, penetration

Jag ska vara riktigt smärtsamt ärlig; som barn - upp till ung tonåring ungefär - var jag inte alls helt bekväm med existensen av dessa nakenbilder. Egentligen var jag väl inte det med några bilder på nakna barn. Till delar var detta av helt "fel" skäl. Jag upplevde att den enorma förekomsten av sådana foton (de var liksom överallt då) utdefinierade oss underåriga. Att vi hamnade utanför normen och jag kunde inte med hur vår nakenhet alltid skulle göras helt ofarlig, vi var som inte på riktigt utan andra klass. Jag har till exempel heller aldrig trivts med att ha en s.k. snopp och har aldrig pådyvlat min egen son uppfattningen om att han skulle ha ett sådant bihang. Jag kunde heller aldrig med sättet på vilket vuxna överlägset böjde sig över till oss yngre och förklarade att; ”när du blir vuxen kommer du att förstå” och ”det jag ska berätta om nu har du givetvis ingen erfarenhet av på grund av din låga ålder”. Nåja, idag är jag däremot omåttligt nöjd och glad över att dessa bilder finns. De skvallrar om att det fanns en tid när nakenhet inte automatiskt var sex och om att en generation fick växa upp under en bättre tid innan folk började köpa sin färdiga sanning från amerikansk avskrädes-TV och hann med att bli spritt språngande vansinniga.

 

Bilderna är givetvis i sig helt osexuella, men skulle du vara en sådan där desperat pedofil som de brukar varna för och därför intresserad av att "bruka" dem så har du min välsingnelse, det är inget som bekommer mig det minsta. Extra mycket så eftersom jag med största sannolikhet aldrig någonsin får veta det! Det betyder ju däremot inte att Beatrice Ask och inkvisitionen inte skulle kunna ha ett och annat att invända, men det får du i så fall ta med henne om det skulle bli krångel.

Läs även andra bloggares åsikter om nakenhet, flower power, tittförbudsdårarna, naket, nakna barn, pedofil, pedofili, pederast, 70tal, 70-tal, Beatrice Ask,

Har ni någonsin haft en vän, en kärlek eller liknade som med jämna mellanrum och med ofantlig kraft sårat alla de människor som tyckt om den på ett direkt omänskligt sätt. Men som antingen lyckats att på något sätt göra sig blind för det eller förmått att anamma någon syn om att det liksom är i sin ordning? En person där ni konstant och utan undantag haft moraliska problem med det ni sett framför er men av ynklighet aldrig sagt ett enda ljud eftersom ni varit så tacksamma att inte själva blivit drabbade? Det har jag!

Och precis som i pastor Martin Niemöllers klassiska poem så verkar man alltid drabbas till slut av det där man inte säger ifrån när det oförsvarliga sker.

Jag har nog alltid spontant alltid tagit förgivet att om något känns i kroppen så kommer det rimligen också ungefär därifrån. Nu framstår jag kanske som sällsynt korkad, men jag gömmer mig bakom att jag nog egentligen inte funderat så värst mycket på det. Jo nog har jag väl förstått att just det där som gör oss kåta nog i det mesta kommer från idéer, det är lite för uppenbart för att missa. Däremot har jag varit blind för i vilken utsträckning huvudet styr och att det blir fysiskt skönare för att du är kåt eller tilltalas. På senare tid har jag börjat inse att nästan all fysisk känsla börjar i huvudet. Tittar jag tillbaka på min barndom så älskade jag till exempel grön marsipan långt innan jag smakat på den. Insikten vad det sexuella gäller kom när jag fick ett mycket basalt tips av en ytligt bekant kvinna för något år sedan. Något som för mig (kanske inte fungerar för alla) ömsom har varit ordentligt värdefullt. Det har varit behjälpligt i de stunder då jag det sex jag har börjar bli näst intill outhärdligt fysiskt skönt, men då jag samtidigt inte riktigt vill att det ska fortsätta att vara det. Då jag hellre föredrog att det var sådär lagom skönt, så att man kunde få hålla på ett tag. Hennes råd var riktigt enkelt, om det är din partner som gör dig kåt, titta bort från henne en stund, är det bara en del på hennes kropp, så fokusera inte så mycket på den. Om det håller i sig så rör bara vid henne mekaniskt, men tänk inte så mycket. Primitivt som fan men ofta riktigt verkningsfyllt och något som utan att det riktigt är avsikten visar att även den mest påtagligt fysiskt sköna känsla på ett eller annat sätt ändå verkar börja inne i skallen. Det avslöjar också bakvägen att det nog i slutänden också faktiskt är jag som avgör om min sexupplevelse är en bra sådan. Odlar jag tanken att jag av outgrundliga skäl bara sympatikopulerar med en meningslös nolla som inte förmår att göra det skönt för mig, så blir det nog faktiskt rätt jävla miserabelt (ungefär som i förra inlägget).

 

Även om insikten av hur långt det sträcker sig fortfarande kan få mig att häpna så ska jag väl egentligen inte bli speciellt överraskad över att det fungerar såhär. Det har ju som jag sagt sedan en tid varit rätt påtagligt att sex är betydligt mer psykologiskt än fysiskt. Åtminstone att själva idén om att vilja ha sex vida överträffar (den eventuella) driften. Det heter ju ibland att vi män skulle ha lite högre sexdrift än kvinnor och vem vet. Det är dock lite lättare att titta på det ofrånkomligen uppenbara, att vi män sedan barns ben uppfostras till att bejaka, längta efter och eftersträva sex. Vi tittar på en miljon bilder specialgjorda för oss som alla skriker ut att det är OK att bli kåt av det ena det andra och självfallet också det tredje. Mamma där borta i hörnet säger givetvis blankt nej, eftersom hon tycker att bilderna förmedlar ett dåligt budskap, men så tycker hon även om den musik du lyssnar på och de kläder du vill ha, så därför lyssnar givetvis ingen på henne. De som spelar roll för dig som pojke och ung man har dock såväl levererat produkten som sträckt fram näven och givit sitt helhjärtade godkännande!

 

Men hur är det då, sitter verkligen allt sex i skallen för alla, är det kanske individuellt? Eller finns det som nyss antytts mycket av en köns- och möjligen också en åldersdiskrepans?

 

Jag skrev ett inlägg för några månader sedan som likt övriga postningar från perioden nu är borttaget, så därför lägger jag upp det igen i den situation att någon enstaka människa med tid över skulle få för sig att vilja ögna igenom stycket i referenssyfte. Det hela handlade i alla fall om skillnaden i hur kvinnor och män överlag vill motta oralsex, allt då utifrån några tänkvärda men provocerande uttalanden i ett uppträdande från Nour El Refai. Tesen var sammanfattat den att; män i gemen vill titta på den som suger och hålla ögonkontakt, medan snittkvinnan sannolikt vill luta sig tillbaka och blunda. Så olika det kunde bli med andra ord.

 

Nu generaliserar jag och det är klart att inget givetvis är skrivet i sten och det förefaller inte heller helt oväntat också så - enligt vad jag själv upplevt - att kvinnor som liknar män i intressen och prioriteringar - framförallt yngre kvinnor - verkar vara tydligt mer sannolika att ibland bryta en aning mot denna regel. På ett likande sätt kan det med stor sannolikhet också förhålla sig för män som har en livsstil som upplevs som mer ”kvinnlig” (fast nu gissar jag bara vilt och av detta har jag inte just sett något). Men, men - trots att en del avvikelser givetvis existerar så är dessa i mitt tycke ännu bara att se som just undantag som bekräftar regeln. Könsuppdelningen på området är - trots att vi ser något som kan vara början på ett paradigmskifte i och med den unga generationen kvinnor - överlag MYCKET tydlig. Den ena gruppen vill se och tända på vad som i bästa fall är sin realiserade fantasi och upplevelse, den andra vill mest bara ha det skönt och få njuta. Antingen är det en otrolig skillnad, eller så är skillnaden strukturellt betydligt mindre än vad det verkar och består möjligen bara i att den sexfantasi som alltid har sålts in hos kvinnor inte handlat om att gnugga klitoris i ansiktet på söta unga pojkar utan om att bli omhändertagen, flyta bort, se flummiga färger och ha det skönt.

 

Män säger nu också generellt att de är ute efter att ha det skönt (mest kanske när de tycker att det är jobbigt att behöva lära sig att inte spruta ovilliga i fittan iofs) och menar det nog säkert också i NÅGON utsträckning. Men det är sällan grunderna för varför vi som män (i rätt generell bemärkelse då) har sex menar jag. Jag har till exempel vid ytterst få tillfällen hört om någon man som skulle stå över ett erbjudande om att få kuken sugen för att kvinnan skulle vara mindre duktig på aktiviteten (något som om vi ska vara ärliga ändå är ganska vanligt). Byter du roller mellan mannen och kvinnan så är det däremot extremt vanligt förekommande. Tror man inte att det kommer att vara skönt att få fittan slickad (eller vad det nu kan vara för aktivitet som bjuds) så står man i allmänhet glatt över. Eller möjligen så uppoffrar man sig för att någons spröda ego ska slippa att få en törn, men man går knappast runt och aktivt hoppas på realiserandet av något som INTE är speciellt skönt. Är något inte direkt behagligt så är det alltsomoftast inte så speciellt intressant (om det inte är penetration då, men det anstränger man sig ju lite extra för att klara av bara så att sexet ska vara på riktigt och räknas). Nu är ju många kvinnor sällsynt övertygade om att de är fantastiska kuksugargudinnor för att männen runt dem alltid bedyrat hur skönt det är. Oavsett vad man tycker om det så finns det faktiskt inte så mycket annat att de skulle kunna säga som skulle kunna skapa förståelse för önskemålet. Eftersom det till sin konstruktion är hyfsat väsensskilt från sådant hon tycker sig kunna relatera till. Jag vet personligen inte hur många gånger kvinnor försökt att göra det skönt för mig och jag kan inte se många fall där det skulle ha varit möjligt (eller ens intressant) att komma dragande med den förbryllande sanningen; att jag faktiskt inte är sådär värst intresserad av att det ska vara skönt (visst det ÄR en bonus), men däremot av att få göra lite schyssta prylar som tilltalar mig på idéplanet och som jag sedan kanske till och med kan titta tillbaka på. I oralsexexemplet framstår jag som betydligt mer mänsklig och sympatisk om jag bara likt henne visar mig vara på jakt efter något behagligt och låter henne leva i tron att hennes uppdrag är att leverera det till mig, jämfört med om jag får för mig att man ska vara ärlig till varje pris och säger att; ”du suger inte sådär jättebra, men jag uppskattar ändå visuellt och på idéplanet bilden av dig med min kuk i munnen”.

 

Som alla vet finns det sedan en lång tid historiskt inpräntat i oss att se sex som något smutsigt och i en optimal värld näst intill oönskat. Det är samtidigt något som kan tvättas hjälpligt rent och bli lite småfint om det görs till något annat än den simpla smuts vi normalt läser in i det. Det KAN presenteras som ett BEHOV och då blir det plötsligt åtminstone sådär hyfsat OK. Gammalt tillbaka kunde det paketeras som ett uttryck för kärlek och det kanske fungerade då. Det gör det nog inte riktigt längre dock, nu när gud i allmänhet inte finns med i bilden och då man börjar skrapa på det tunna lagret av magi så håller inte kärlek riktigt som något argument. Mest eftersom det mest på sin höjd är en ursäkt och absolut inte någon förklaring. Den där jobbiga frågan om varför i hela friden du VILL göra det där fula och precis VAD det är i den svettiga aktiviteten som lockar, ja den ligger fortfarande ganska obesvarad. Som ovan förklarat så tilltalar ju idén om driften en hel del då den bygger in något av en naturnödvändighet i det hela. Dessutom har den ju också den attraktiva bieffekten att den kan ge oss rätten att få känna oss lite som djur. Det är jävligt porrigt för många att få göra det och det går dessutom nästan att tro på. För lite djur är vi nog trots allt rent objektivt och vem vet, just MINA drifter kanske till och med är lite mer otyglade än snitt och jag kanske på det hela är en aning vildare, kåtare och allmänt djurigare än er andra? Den eventuella smutsigheten som ändå kan finnas i djur är inte mänsklig dekadens utan något naturnära. Vad som däremot klockrent kan göra även det allra sunkigaste och mest fristående samlag - och dessutom själva sexet som fenomen - oerhört mycket mer OK är däremot om det i sin grundstruktur kan omvandlas om till något annat än det vi har synen att det idag är. Om det kan tas ur den smutsiga manskultur som allmänt tillåts definiera sex (vilket är dess egen förbannelse). Man kan göra om det till något som känns godkäntstämplat genom att vara dess absoluta motsats, det vill säga något som tar avstamp i kvinnokulturen. Varför skulle det inte kunna vara som en spa-upplevelse, lite skön massage eller kanske som att tillbakalutat lyssna på klassisk musik med slutna ögon. Mindre smutsigt än så blir det liksom inte. Titta på kvinnlig onani till exempel, varför är det så mycket finare än manlig? Det handlar ju knappast om att kvinnor skulle ha någon högre status än män. Knappast heller om den uttjänta tokklyschan om kvinnlig sexualitet som mindre farligt. Nej, när vi tänker på onanerande kvinnor så föreställer vi oss att det handlar om en avslappnad människa som på ett nästan meditativt ligger och ger sig själv njutning, det är ofattbart långt ifrån bilden av en man med nedhasade byxor, ett huvud fullt med kvinnoförnedrande tankar skrockande framför sin fläckiga datorskärm (antagligen ligger det väl några flottiga pizzakartonger och otvättade strumpor därbakom också).

 

Det visuella (som i att tända på bilder) har dessutom historiskt sett haft en extremt låg status, titta bara på de snart hundraåriga dreven som gått mot film och serier. De som är unga idag torde vara den allra första generationen som inte korvstoppats med uppfattningen om att det som kan tas in med de andra sinnena automatiskt blir finare. Eftersom kvinnor varit villiga att relatera till just det där som känns fysiskt skönt så har män av taktiska skäl anammat att de bör förklara att man har sina önskemål av fysiska njutningsskäl. Alla har vi väl till exempel hört att lockelsen i analsex ligger just där, att det är betydligt trängre och en helt annan upplevelse. Men låt oss vara lite ärliga i analsexdiskussionen för ovanlighetens skull, det ÄR faktiskt BARA en lögn och just därför är den också en så bra illustration. En ändtarm är faktiskt inte överdrivet trång ALLS. Jag har haft analsex med ganska många kvinnor till dags dato och om kvinnan har något som helst intresse av sex och håller slidmuskulaturen någotsånär hjälpligt i trim så förhåller det sig i de flesta fall snarare på direkt motsatt sätt. Sådan där farlig och havererad analsex där man inte själv öppnar ringmuskeln, utan istället forcerar den med våld, ja det kan säkert kännas trångt utav bara helvete. Men om analsex görs på det normala, ofarliga och rimliga sättet så finns det inget speciellt trångt där alls att tala om. Det kan kännas lite fysiskt annorlunda för all del, men det är ingen stor grej och ungefär allt.

 

Fast egentligen ”ljuger” NOG de flesta kvinnor ganska mycket också, fast här rör det sig i så fall snarare om ett smärre självbedrägeri. För det är ofta inte just det där sköna de allt som oftast heller är ute efter. Det verkar mer handla om att kroppen svarar på tilltalande, intellektuella stimuli, bestämmer sig för att göra dig kåt och därefter steg för steg leder dig närmare orgasmen. Att det är skönt är nästan en biverkning. En vän till mig har berättat på sin blogg om alla de gånger hon fått orgasm genom att suga djupt alternativ bli penetrerad i halsen. Med insikten om att halsklitorisar är 100% fiktiva och bara finns att uppbringa i sextiotalsporr så är det ett ganska talande exempel på precis hur mycket av upplevelsen i att något är så skönt att hela kroppen reagerar som helt och hållet faktiskt KAN sitta i huvudet.

 

Kanske kan man också generellt se ungt manligt sex som mer ”avancerat” än kvinnligt dito då (åtminstone tidigare generationers) män levt med och som det beskrevs i andra stycket fått chansen att gå upp i sin personliga sexualitet och odla sina drömmar runt den så oerhört mycket mer. Utan att vilja lägga någon värdering i det så är kanske kännasex helt enkelt lite mer grund, nybörjare och basic? Det skulle kanske rent av kunna vara poängen med sex ett helt liv om det var mer av en en bristvara. Det är kanske grundtillståndet som - nu när det inte är någon sådan - för de allra flesta fungerar ypperligt ett tag, sedan är man sannolik att alltsomoftast KANSKE gå vidare till att tända på sina egna idéer? Förr hävdade man ju ofta att kvinnor blommade ut sexuellt någon gång mellan trettiofem och fyrtio. Att de då blev kåta på ett sätt snarlikt det man förknippade med män och plötsligt gärna ville göra ”snuskiga” saker (vad det nu var). Vem vet, kanske svarar kroppen efter en tid inte heller längre lika lätt på fantasierna längre och då måste man antingen eskalera (och ta fram knivarna?) eller så är det back to basics som blir den logiska konsekvensen? Kanske är skälen till varför vi har sex och precis vad vi uppskattar med det cykliskt för de allra flesta av oss som väljer att fortsätta? Det sista då man ju inte ska blunda för att ganska många ju faktiskt mer eller mindre lägger av med tiden. Med en fast partner MÅSTE det mesta sannolikt också vara hyfsat cykliskt på en hel del plan om man nu inte besitter en långt gången och avundsvärd förmåga till känslokontroll. Eftersom sex i någon mån till slut ändå handlar om upphetsning så behöver de flesta av oss uppbåda ett mått av ny upplevelse och infallsvinkel eller något som förmår att trigga lite spänning.

 

P.S. En vän till mig berättade att hon som ung brukade bli vettlöst kåt och gå ingång på alla cylindrarna bara av tanken att; ”hö hö, här låg hon och knullade” och enklare än så kan det nog inte illustreras (eller bli för den delen).

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om sex, sexualitet, knulla, analsex

Vid vilken tidpunkt ungefär hittade jag fram dit jag idag befinner mig på det sexuella planet? Jag är den förste att villigt erkänna att det nog inte tillkommit så himla mycket nya färdigheter under en ganska lång tid nu. Det jag blivit fram till idag får alltså tills motsatsen bevisats antas vara ganska mycket av den färdiga produkten. Helt färdig är jag väl förresten inte, det slår mig hur jag övar en del och försöker att reda ut det där med hur min egen oberäkneliga nervositet fungerar och vilka faktorer som egentligen påverkar att det kan vara så helt oförutsägbart olika lätt eller svårt att hålla ut under sex. Men tillbaka till det där med att vara klar, jag upplever att jag i stort sett blev ”färdig” någon gång runt när jag var 25-26, vilket jag tycker är rätt sent med tanke på att det mesta handlade om ganska enkla insikter. Inte för att jag heller kunde så ofantligt mycket mer då än när jag var sjutton. Utanför att jag nådde till den för mig så viktiga punkt då där jag kunde förlika mig med att det jag gjorde på mitt sätt i sängen inte riskerade att ses som lekskola eller "fusk". Att det inte objektivt var så att det hela - om man höll sig till reglerna - kanske egentligen borde göras på något annat sätt. Tänker lite grann på parallellerna när jag blev en någotsånär färdig illustratör, när jag insåg att mina short cuts var helt i sin ordning så länge de bara fungerade. När jag slutade oroa mig för att tjänstköparen skulle se igenom vilken jävla bluff jag var och förstå att allt inte var gjort på fri hand, direkt i tusch med en enda linje. Att massor av andra betydligt större stjärnor kalkerade av sina egna skisser och tecknade med anatomiböcker uppslagna och att ett till ytan anständigt resultat måste ses som helt OK, även i den situation att dessa högre stående förebilder nu inte hade gjort det. Den stora sexuella insikten bestod alltså mest i förkastandet av antagandet att det nog fanns ett formmässigt accepterat och önskvärt sätt att ha sex på som jag till varje pris borde eftersträva (och detta nästan oavsett resultatet).

I enighet med grundfrågan veckans bloggutmaning undrar jag också exakt vad det var som fick mig att alls utvecklas sexuellt i både positiv och negativ riktning. Varifrån kom uppfattningen om sådant jag trodde man borde göra och den faktiska kunskapen om det man nog rimligen borde göra? Vilka faktorer var det som präglade min ganska definitiva men ack så splittrade syn på sex? Vad var det som fick mig att tro på det där med ett RÄTT sätt? Var det kanske den omtalade porren? Tittade i perioder under åttiotalet faktiskt halvmycket på porr, men jag kan nog ändå med mycken uppriktighet och utan ens en kvävd tendens till klädsam korrekthet hävda att vad som nu kan kommit ifrån porr måste ha varit ganska lite. Kanske en del av vad som gjorde en kåt kan ha haft sitt ursprung däri. Men nästan inga av de praktiska formerna för hur man praktiserade sex eller de sexuella förväntningar man hade på sig själv hade några beröringspunkter. Man kunde säkert ibland lägga in lite lånegods från porr för att det kändes spännande. Mest då för att sådant var så i osynk med den tillrättalagda, sjöman-inspirerade och etablerade sjuttiotalssynen synen på vad sex borde vara (vilken var vardagligt, jante och jobbigt gritty). Därför var det lätt att börja roas lite av sådana där tidstypiska och renodlade showprylar som strumpor, gördlar, mun och ansiktssprut. Men man visste samtidigt hela tiden att just sådant var en renodlad porrpryl och att det var ett slags spex som gick utanför riktigt sex. Nu var ju å andra sidan åttiotalets mainstreamporr i och för sig ganska olik den som unga idag har tillgång till idag, så distinktionen mellan dåtidens porrsex och vanligt sex kanske inte kan göras lika absolut. Men för oss som var unga då torde skillnaden ändå ha varit rätt stor. Ändå var det i sluänden uppenbart tydligt även för en idiot att det i filmerna förekom rätt återhållsamt av allt det där där som vi sedan barns ben brukat få höra att var livsviktigt som till exempel kyssande, beröring av kroppen förutom bröst, klitorisberöring (dock fick vi sällan höra mer detaljerat hur sådan gick till och att inblandning av fingrar/händer var helt OK) och bara den som befann sig långt bortom ovan nämnda idiotstadium, kunde ha missat att de kvinnliga orgasmerna allt som oftast saknades helt eller var genomskinligt spelade.

Nej ska jag vara ärlig så kom nog den sexuella osäkerheten på sig själv i betydligt större utsträckning från de som kritiserade porren. Om visst sex – som det i pornografin – nu inte var på riktigt (check!). Hur kunde jag då vara övertygad om att det JAG gjorde i sänghalmen var ens halvt OK?

Däremot minns jag det som att herrtidningarnas ”sexskolor” spelade en hyfsat stor roll för några av oss unga män. Jag vet inte hur bra de tipsen där var i sak egentligen. Tonen där var i alla fall 100% att det du GIVETVIS skulle och ville lära dig var det där med att kunna få din partner tillfredsställd och att du lika GIVETVIS VILLE slicka fitta. Nu kan naturligtvis vän av ordning och nutida insikt invända att en man aldrig (sällan?) riktigt i verkligheten tillfredställer någon, men jag vill ändå hävda att en ordning där man lär sig att göra det skönt för varandra i mycket är en ganska mänsklig och positiv utgångspunkt och riktmärke. Jag tror mest att ens egen ambition blev att - utifrån det lila som fanns av tillgänglig information - lära sig så mycket av prylar som möjligt som kunde bereda nöje för att kvinnor. Inte bara av altruistiska skäl, utan lika mycket för att de skulle vilja ha sex med en igen. Att de skulle känna att man ansträngde sig så att de i sin tur skulle vara mer beredvilliga att STÄLLA UPP på de prylar man själv uppskattade (kuksugning var vanligt även vid denna tid, men kunde på inget sätt tas för givet på det sätt det kan idag) . Vem vet, kanske hoppades man också att ens sexpartners skulle säga några berömmande ord till en del av sina vänner om att det varit hyfsat schysst och att man kanske kunde vara värd ett försök..?

Jag skulle som slutsats hävda att den bärande kunskapen väl kom som med allt annat - alla ens tvivel till trots - av praktisk erfarenhet, utifrån vad folk verkade uppskatta. Men innan det blivit frågan om någon sådan empiri att tala om så hade nog sexspalter, Vilgot Sjöman och "Kärlekens nöjen" av Alex Comfort från 79 påverkat betydligt fler åttiotalstonåringars sexuella utveckling än porren.

Fast förresten, en sak lärde man sig möjligen kanske ändå från porr; att om de de där killarna i filmerna kan hålla ut mer än åtta minuter så borde fan också jag kunna det va!?

Läs även andra bloggares åsikter om porr, åttiotal, sex, sexuell erfarenhet, sexualundervisning

Detta inlägg ska handla om en av de incidenter i mitt liv som jag skäms allra mest över. Om den där kvällen och morgonen då jag tog mig rätten att med berått mod göra illa en ung kvinna av inte just något annat skäl än att jag undermedvetet bestämde mig att jag fick tycka illa om henne. Men om jag skrapar på ytan så handlar det också om hur våra fina känslor nog mest är en massa hitte på som får eget liv genom att sättas på en oförtjänt piedistal och om en insikt kring att man på något sätt agerat riktigt ont inte bara för att man är en jävla tölp utan också för att samhället matat oss med en möjlighet att se elak och meningslös egoism som något ädelt.

 

Jag har länge varit en varm vän av sympatisex, åtminstone på konceptnivå. Jag har resonerat att om vi bara var och en av oss någon gång emellanåt kunde gå den där lilla extra milen för att göra medmänniskor glada genom att ha sex med dem av inget annat skäl än allmän välvilja. Ja då skulle nog världen kunna se en aning finare ut. Vi skulle säkerligen skapa ett mått av mening i liv som i dagsläget känns minst sagt meningslösa för innehavarna. Vi skulle väl dessutom nästan säkert göra den från båda håll så infantilt hjärndöda sexköpsdebatten helt överflödig. För som jag brukar säga; Sex borde vara och ÄR en mänsklig rättighet, lika mycket som rätten till ett värdigt bemötande, MEN vi behöver för den skull ingen legalisering av prostitution utan bara fler mänskliga människor.

 

Men det här handlar om att sova ihop efter sex och ibland så kommer sådant eller frånvaron därav genom just sympatisex.

 

Vi har ett svårslaget och helt underbart lokalt sunkhak som heter Daltons i Sundsvall, innan de slutade sälja billig Irländsk ale och dessutom fick för sig att börja ta inträde så hängde jag där var och varannan kväll. En kväll vistas jag oplanerat där helt ensam och en kvinna i tjugoårsåldern som känns bara en aning bekant börjar tala med mig. Jag har inte just något ansiktsminne att tala om så jag förmår inte att placera henne. Det visar sig dock att vi ska ha samtalat flera gånger tidigare och hon berättar ogenerat och öppet om hur attraherad hon under en lång tid varit av mig. Jag vet inte om det kan vara redan här som en ovilja skapas  -  jag tror inte det – men jag har försökt att rannsaka mig själv och det är alls inte uteslutet att så kan vara fallet. Hon leder upprepade gånger in samtalet på sex och jag förstår att det är en indikation om var hon hoppas att kvällen ska sluta. Jag känner av att jag av någon anledning är ett kap och hög status i hennes föreställningsvärd och bestämmer mig för att hon väl kan få det hon vill just för att det vore snällt. Jag tror inte att jag ser det då, men just själva planen runt att jag ska GE henne sex verkar undermedvetet skapa en bild inom mig av mig själv som högre stående altruistisk givare och av henne som sexuellt oönskad mottagare.

 

Jag försöker av något som jag idag analyserar som ett allmänt ointresse förkorta transportsträckan fram till det att hon ska ”bjudas” på det hon vill genom att ganska snabbt föreslå att vi kanske kunde gå hem till mig. Så blir det också, nästan omedelbart. Alltmer känner jag oviljan mot henne tillta och efter ett tag blir det svårt att ens lyssna på henne. Visst, hon är väl föralldel en aning white trash, hon röker och antyder en del lätt rasistiska grejor och tindrar med sina dumma ögon och viftar på sin jävla obegåvade svans mot mig så fort jag säger någonting. Såhär efteråt kan jag se det uppenbart groteska; hur jag tar på mig en kontroversiell uppgift för att vara SNÄLL, men sedan nog mest bara bidrar till att få henne att känna sig värdelös. Jag känner dock hela tiden att något hos mig själv och hur jag agerar är fel och tycker inte heller vid tidpunkten att jag sköter det hela speciellt snyggt.

 

Vi kommer hem, vi pratar om några osexuella saker och hon låtsas nu att hon inte alls tar sex för givet och säger något om att hon funderar på att gå hem och onanera. Jag frågar om hon kanske vill ha sex med mig, vilket hon givetvis vill. Jag har svårt med att uppbåda något riktigt engagemang utan agerar mest mekaniskt, men hon tycker till min förvåning att jag är helt fantastisk sexuellt och får en massa orgasmer och sedan är det enligt dramaturgin dags för oss att sova.

 

Det är då det nästan brister för mig, jag kan liksom bara psykologiskt inte klara av att sova tillsammans med henne. Jag får stresskänslor i hela kroppen av bara tanken på att härbärgera hennes oattraktiva kropp bredvid min. Jag har trissat upp hatmaskineriet och gillar nu inte hennes ansikte, brösten, hennes svettiga händer, något hon har att säga eller någonting-enda-jävla-alls i hela världen med henne som person. Jag börjar med att fabulera ihop någon konstig osanning om hur jag ska upp tidigt och börjar antyda att det kanske kunde vara möjligt för henne att ta sig hem redan nu. Det visar sig dock inte alls vara genomförbart och jag inser motvilligt att jag inte gärna kan jaga iväg henne ut i natten. Jag har klarat av att samtala, umgås, och utan större problem ha sex i dryga timman med kvinnan. Det har för all del varit lite ansträngt att kyssas men vid just gemensamsovande känns det som att det går en absolut linje. Jag vill bara ABSLOUT INTE ligga bredvid och absolut inte behöva röra vid denna kvinna. Av något helt urbota galet skäl verkar jag liksom läsa in något extra av intimitet i just det där med att sova tillsammans. Jag har nu dessutom tappat greppet om verkligheten och kan inte se hur all min ovilja mot henne börjat mer eller mindre på noll och sedan av ganska oförklarliga skäl triggats upp till episka proportioner.

 

Jag försvarar mig inför mig själv med att jag bara ”inte är attraherad” av henne och det på grund av detta och trots all mina goda föresatser inte velat fungera mellan oss. Jag lapar i mig av mitt eget rationaliserande och kan plötsligt nästan leva med mig själv trots att det borde vara uppenbart att jag beter mig som ett jävla svin.

 

Jag påstår att jag ska iväg sju och att den enda lösningen ligger i att hon måste komma med bussen som går innan. Under några timmar ligger jag med en hand på henne av ren anständighet och framförallt på helspänn. Hon vaknar till slut och får motta en pliktskyldig kram och en adjöpuss på kinden och sedan är jag ensam och det är först då jag äntligen kan börja tänka på att få sova på riktigt.

 

Jag har lite svårdefinierade skuldkänslor men känslan av en sten som lyfts bort är så ofantligt mycket större.

 

Långt senare efter att ha lyssnat till vänner som strukit mig medhårs och hört dem berätta att; ”med vissa fungerar det bara inte” så bestämmer jag mig för att sluta med självömkandet. Det är fan inte jag som är offret. Jag börjar att fundera på varifrån min ovilja kom någonstans och svaret är för den som orkar med att ta det givetvis busenkelt; den kom via en nyck, från mig själv. Någonstans bestämde jag mig bara likt en typisk mobbare lättvindigt för att hon inte var värd att tycka om, bara sådär. En människas värde bortkastat med en axelryckning. Inte av något annat skäl än att vår kultur ger oss tillåtelsen att göra så. Fastän hon givetvis var precis lika möjlig att uppskatta som vem som helst annan om bara just det hade varit ens ingångspunkt.  Det är då jag helt definitivt bestämmer att min attityd till människor bara måste förändras.

 

Jag har sedan denna händelse haft sex med många snarlika kvinnor och de har alla fått kramar, kyssar, sova över och äta frukost. De har dessutom inte bara varit någon fråga om imponerande självkontroll utan det har berett mig en massa nöje utifrån de rådande förutsättningarna. Bestämmer man sig för att människor inte är patetiska utan fina och värda ett mänskligt förtroende oavsett personlighetsmässiga skavanker så blir sådant här nästan omöjligt.

 

Då kan man till sin förvåning (eller inte) plötsligt sova ihop utan att det behöver kännas som en uppoffring.

 

I början av sommaren blev jag oväntat dumpad av den person jag under så länge påstått att spelade mest roll av alla i mitt liv. Jag har alltid haft svårt att vilja tro att man kan bli avpolletterad på ett så definitivt sätt i polyrelationer, men här fick jag veta den hårda vägen att det uppenbarligen gick alldeles utmärkt (för henne då). Det hela var sedan några år ett ofrekvent distansumgänge som uppehölls via tvångsmässig internetkontakt och som länge kantats av oöverskådligt socialt krångel. Jag hade sedan länge vetat om men inte velat ta till mig att hennes känslor och intresse svalnat av och förändrats.

 

Här kommer kanske också det i mitt tycke mest intressanta. Det tydigaste och allra första tecknet på att sista spiken var islagen vad det gällde vår relation var just hur hennes intresse för att sova ihop så tydligt dog av. Sex kunde hon - liksom mig själv i berättelsen ovan - fortfarande pliktskyldigt prestera utan några jättestora problem. Men däremot inte engagemanget och intresset för att bara ligga bredvid och låta varandra utgöra trygghet. Hade jag velat och orkat hålla ögonen öppna så borde jag redan i och med den påtagliga förändringen ha förstått att detta umgänge nu dessvärre kommit till vägs ände. Men det är lite som med Samuel Jacksons citat från Pulp Fiction om det fina i fotmassage; att det är något som vi aldrig erkänner att spelar roll fast det egentligen gör det.

 

Så vad vill jag ha sagt? Utan att säga hur det är för alla så är det där med att sova intill någon på tu man hand för riktigt många av oss något intimt och en slags kärlekshandling. Antagligen mycket mer än vad sex är det, då man än mer än vid själva knullandet är tvungen att sänka garden för att det ska fungera. Det finns liksom inbyggt i sovandet att man visar ett förtroende för en annan människa.

 

Hur generösa vi sedan förmår att vara med kärlekshandlingar är något helt annat och verkar vara ganska individuellt. Något som trots det jobbiga i att tvingas ställa oss frågan till syvende og sidst kanske mest handlar om hur mycket kärlek vi överhuvudtaget har inom oss?

Läs även andra bloggares åsikter om sex, sova, sovsex

NEJ, det kan kanske verka så men det är för den skull inte så. Det är under inga omständigheter det ökade antalet sexpartners som leder till fler av sexuellt överförbara sjukdomar. Åtminstone står inte dessa två företeelser i den minsta relation till varandra proportionerligt sett. Det är istället själva den moderna sexualfientligheten som är boven. Jag ska nu förklara det uppenbara här just för att jag under de senaste dagarna upptäckt att det tydligen behövs förklaras. Med sexualfientlighet menar jag heller inget speciellt drastiskt utan den där nya och obehagliga konsensusen om att det är ganska bra om våra fina äppelkindade ungdomar väntar med att plocka fram könsorganen och istället tittar på Disneyklubben.

I verkligheten är det inte speciellt bra alls. Ett av skälen till detta är att man som regel blir ruggigt skum och missanpassad av att vänta med sex och det är inte så kul att sedan behöva spendera sina trettio hos dyra självhjälpskonsulter som ska lära ens förvirrade och frustrerade uppenbarelse lite normalt beteende så att det ska fungera att vistas i samma rum som de människor man plötsligt inser att det nog ändå hade varit en smärre poäng om man i tidig ålder hittat fram till manér och en livsstil där man problemfritt kunnat ligga med dem.

Men allt detta (i och för sig oerhört viktiga) kan vi ändå tillsvidare lämna där hän. Vi ska nu istället prata om sjukdomar. För det är idén om sexuell avhållsamhet - och då menar jag också närliggande måttlighetsfilosofier som själva idén om att det man på idealplanet nog ändå bör ha är några stänk av "ansvarsfullt" sex med ett fåtal partners - som gör att skyddande blir nästintill helt osannolikt ur ett logiskt perspektiv.

För om jag nu tänker gå den korrupta vuxenvärlden till mötes och vara en sådan där "fin" och önskvärd tonåring och därför bara planerar att ha sex inom det (människofientligt låga) statistiska snittet runt en sex sju personer under hela det här livet, ja då känns det inte speciellt angeläget att skydda sig ALLS. Inte om vi pratar om en verklighet där man faktiskt väger risker mot fördelar. Hos cykelhandlarn till exempel; tror jag att jag framöver någon gång i månaden bara ska cykla på mossig skogsväg till lanthandeln, ja då kommer jag knappast att invester i någon cykelhjälm. Det går nämligen inte att hjärntvätta folk till att göra så skruvade riskbedömningar. Talar någon däremot om hur sinnesjukt roligt det är att cykla och att jag nu när jag köpt hojen antagligen kommer att frestas att använda den dagligen både i terräng och kryssa mellan bilar i hysterisk statsmiljö, ja då kommer jag nog helt sannolikt att se meriterna i att skydda skallen som princip och att den där hjälmen nog fan inte är en så dum idé.

För om jag håller mig ungefär inom det sexuella snittet eller mindre - precis som mina livrädda och avundsjuka föräldrar hoppas - så drabbas jag I värsta jävla katastrofsämsta fall, någon enda försumbar gång, av lite bagatellartad och synnerligen lätbotad klamme. Allt annat är liksom helt jävla osannolikt att spela med - det KAN givetvis hända precis hur jävliga saker som helst för den skull - men tro inte att du får en vanlig tonåring att köpa det då denne i den osexuella vardagen upplever sig ta betydligt större risker utan att blinka. Det är dessutom den sorts klamme som - trots det måhända lätt pinsamma i att få den - utan några större komplikationer kan botas med en hastig antibiotikakur och det så pass lättare att den utan tvekan får ses som värd det jämfört med ansträngningen i att först köpa, sedan plocka fram och slutligen också använda den omständiga kondomen. För insisterar jag på kondom som kvinna, så har jag ju i stort sett därigenom talat om att jag är eller rent av givit mig identiteten att jag är just en sådan där mer tvivelaktig person som knullar runt. Att jag gör det just på det där oönskade sättet som varken föräldrar, kuratorer eller numer ens de jämnåriga numer tycker att man ska. Är jag däremot en vanlig tjej som i knullande stund bara har ett av de där enstaka och helt försumbara samlagen som statistiskt sett ska avverkas i detta jordelivet, ja då är det faktiskt inte så viktigt. Kanske kommer jag om jag insisterar på att skydd ska till vid sidan av detta också att ses som en direkt riskperson och oavsett om jag verkligen löper någon risk för sådan stigmatisering så är jag sannolikt rädd för att skicka signaler som gör en sådan tolkning möjligt.

Så ni föräldrar i trettiofem-femtioårsåldern som sitter hemma med tummarna hårt pressade och hoppas på att er konservativa manipulation gjort susen och att era unga knullar lika jävla erbarmligt lite som ni gjorde under er misslyckade ungdom runt AIDS-åren. Det är ni som nästinill ensamt är skyldiga till klamydiaepidemierna. För vilken människa som helst förstår att om man istället för de sexuella asketism som ni föreskriver har ambitionen att njuta av sex och knulla för att det är trevligt och när andan faller på  (istället för det där om när man veeerlkiiigen känner för det) så tar man faktiskt den sorts risk där det för de allra flesta människor oavsett ålder känns både vettigt, logiskt och helt naturligt att skydda sig.

Läs även andra bloggares åsikter om klamydia, könssjukdomar, STD, STI, klamme, sexualfientliget, den oknullade generationen, avund, avundsjuka, bakåtsträveri,

Undrar om du som stal mina senaste tio år kanske skulle kunna tänka sig att lämna tillbaka dem? Jag ska inte göra någon grej av det, bara jag får dem tillbaka. Har liksom nått till den ålder att jag mer än någonsin skulle ha användning för dem nu, så det vore i så fall MYCKET uppskattat…

Tack på förhand..!

 

---

 

Nu domän: http://www.invisaligned.com/

När jag var barn någon gång på sjuttiotalet så ville inte den dåvarande justitieministern Lennart "fångarnas vän" Geijer att vi längre skulle tala om straff. Påföljd skulle det nu heta och rehabilitering var det man så långt det var möjligt skulle få om man nu hade strulat till det för sig och hamnat snett eller på annat sätt börjat göra lite fel. Oerhört sympatiskt tycker jag i och för sig och det är inte utan att man drömmer sig tillbaka till en bättre tid när man tänker på det.

Fast dessa reformer gällde ju då bara den officiella rättskipningen, sådant som socialt administrerade straff rådde inte heller dåtidens lagstiftare speciellt mycket på. Få sådana är så kännbara som manlighetens konsensusbeslut om att kvinnor NATURLIGTVIS måste straffas för att de har sex! Sådana abstraktioner fanns det av förståeliga skä ingen riktigt diskussion om då heller. Företeelsen däremot fanns i högsta grad ungefär lika mycket som nu! Reglerna, i den situation att du inte kan dem, är att först måste den sexuellt aktiva kvinnan straffas, förnedras, baktalas och rynkas på näsan åt av de män hon INTE har sex med och det kanske inte är sådär helt obegripligt, eftersom hon ju faktiskt har sex med andra män och dessa i och med detta känner sig exkluderade. Sedan ska hon - vilket kan kännas lite konstigare, men än viktigare - som regel också straffas genom utfrysning, skuldbeläggningar och viskanden av de män som man kan tycka att kunde vara åtminstone en aning tacksamma för att hon just HAR sex med dem.

När hon har prövat detta meningslösa lotteri som inte har annat att erbjuda än dubbla förlustchanser ett par gånger så ledsnar hon som regel och går därefter sannolikt in i en parrelation, eftersom förhoppningen då finns om att den allmänna anarkin och illviljan gentemot en inte riktigt kan vara lika stor i den miljön.

Sedan efter en massa år lossnar det psykologiskt och då kan hon försiktigt berätta - med ett varnande pekfinger i luften - om sitt ”fria” liv i tonåren, men också tillägga för dem som orkar lyssna på de deprimerande anekdoterna att; ”det ju inte fungerar att leva på det sättet”. Vad hon då – trots alla sina erfarenheter - fortfarande inte alls är medveten om, är att det hela är mycket värre och elakare än vad hon skulle kunna drömma om, att det inte var en naturnödvändighet eller en serie med slumpar utan att hon aldrig hade tillstymmelsen till en chans. Att det hela tiden var meningen vad som skedde och att det fanns en uppgörelse om det och en i förväg genomförd planering om hur hon i några enkla steg skulle nyttjas och sänkas. Eftersom hon ju ägnade sig åt sådant som bara män borde få ta sig rätten att göra just för att de samtidigt sällan känner att de med något större flyt förmår! Inget konstigt med det; en företeelse där merparten av män läser stora möjligheter att utöva specifik kvinnlig makt måste givetvis straffas extra hårt.

Detta är bara en intresseskapande inledning, då jag tänkte skriva en del på ämnet och dessutom försöka att också belägga tesen tesen lite mer. Men redan nu och på förekommen anledning; JA, kvinnor har lättare att få sex än män. Mycket lättare, löjeväckande mycket lättare till och med och låtsas man av någonslags missriktad politisk korrekthet något annat så avsäger man sig helt möjligheten att förstå verkligheten, spelet mellan könen och mäns ovilja mot kvinnor. På det sätt den tar sig uttryck hos såväl vanliga män som foliehattiga antifeminister. Förutsatt då att vi nu ens orkar och vill förstå jobbigheter på den nivån vill säga...

Alla kan väl den här låten med Röda bönor från sjuttiotalet. Den om kvinnan som går ut för att få sig ett ragg och sedan släpar med sig en kille hem som har en helvetes massa kondomer i olika färger!? Det slår mig att jag skrattat och sjungit med, men ändå aldrig fattat poängen med eller vad sensmoralen är i den? Är det liksom bara att killen är en töntig spelevink och därför försämrar hennes livskvalitet, eller rymmer den någon djupare kritik av hans agerande? Menar de kanske bara att man inte ska knulla runt eftersom det är ytligt? Ja jag vet inte, det kan ju näppeligen vara menat som en kampsång mot kondomanvändning..?

Om någon tror sig veta får de gärna berätta för mig...

Det här är fjärde nystarten av den här bloggen. När livet ömsom har känts riktigt jävla svårt att hantera har jag förkrossat plockat ned den, eftersom jag känt att jag ändå aldrig mer kommer att kunna förmå mig att skriva i den. Sedan har man mot alla odds ändå förlikat sig med tillvaron och lusten att uttrycka sig har dessutom som regel gjort sig påmind och då har den skamset plockats fram igen. Den här gången är dock allt helt annorlunda och precis tvärtom. Bloggen har legat i dvala ett tag och nu är det istället tänkt att den ska återupplivas. Skälet däremot är som vanligt (höll jag på att säga) en privat tragedi. Mitt liv tog nyss en oväntad och tragisk vänding, en som väl egentligen kanske borde ha varit väntad, förutsatt att jag nu bara varit en smula villigare att tolka alla tecken i den riktningen så som de rimligen borde ha tolkats. Hursomhelst så försvann den person jag under tio år sett som min allra bästa vän ur mitt liv abrupt förra torsdagen. Såhär i backspegeln kan jag väl se att relationen oss emellan fungerat riktigt illa i åtminstone 2,5 år och att det nog faktiskt i mycket varit halvdåligt ännu längre än det. Jag har dock i det mesta blundat för det bara för att slippa tänka den otänkbara tanken på att min bästa vän ska försvinna ur mitt liv. Vi levde ju inpå så länge och skrek ju liksom aldrig åt varandra, däremot var det många onödiga, tidsödande och allmänt själsdödande samtal kring hur saker mellan oss skulle fungera. Fler än jag ens orkar tänka på och de hade nog inte blivit färre. Nåja, nu är det som det är och jag har slutat att hoppas för man känner alltsomoftast när det inte finns någon väg tillbaka. I ärlighetens namn ska jag säga att jag nog inte tror att jag någonsin kommer över henne, men jag föreställer mig däremot att jag antagligen, på något sätt kommer att lära mig att leva med att det är just så…

 

Dessutom tror jag att jag i och med denna förändring av mitt liv kommer att ha en del energi och motivation att skriva och blogga lite mer än vad jag gjort på sistone. Hoppas att jag har rätt i det!